Kolla hallbordet!
– Då fick hustrun ta bilen till Midlanda! sa Lennart.
Dokumenterad Argumentation, det låter väl ambitiöst? Ett projekt på marknadsavdelningen på SCA i Sundsvall skulle presenteras på säljbolagen runt i Europa. Som tekniker med förväntad känsla för männsikor och markad hade jag blivit rekryterad för att leda projektet. Första säljresan var planerad. Min chef Lennart och jag skulle ut och missionera.
Planeringen var att börja i London en måndag och fara till tre andra huvudstäder under resten av veckan. Ett ganska snävt program, där det gällde att tider skulle hålla med alla flygen. Utfärden från Sundsvall skulle ske i Bolagsplanet för att åka reguljärt från Arlanda till London Heathrow redan på söndagskvällen.
Kläder och en uppsättning pärmar med projektbeskrivningen var ordentligt nerpackade och vi satt redan med ett par andra resande tjänstemän på väg upp från Midlanda i en ganska vid vänstersväng. Nacksta i Sundsvall, där jag bodde, borde synas genom fönstret, när jag tittade ut. Då uppfattade jag lite svagt hur Lennart berättade om en tidigare gång, då han före start hade upptäckt, att han hade glömt passet. Han hade ringt hem och hans fru hade snabbt hittat passet på hallbordet.
– Då fick hustrun ta bilen till Midlanda! sa Lennart. Och jag hann få passet före avfärden.
Långsamt gick det in i mitt medvetande, vad han just hade sagt, och jag kom plötsligt ihåg vad som låg kvar på hallbordet hemma i Nacksta. Mitt pass! Inte ens en blixtinsats av Karin kunde rädda situationen. Vi var ju redan i luften!
Trots envisa försök på Arlanda fick jag inte något tillfälligt pass. Trösten var att sitta framme bredvid piloten tillbaka till Sundsvall. Passet hämtade jag på hallbordet och tog nattåg till Stockholm. Det fanns flyg från Arlanda på morgonen nämligen. Med mellanlandning i Göteborg skulle jag ändå komma rätt tidigt till London. Det fanns direktplan, men med lite för sen ankomst till London.
Ombokningen gjordes redan kvällen före. På inrikesterminalen ändrade jag till ett något tidigare göteborgsplan. Det skulle ge mig en kvart längre för bytet av plan. På den tiden var det lätt att boka om in i det sista, och Göteborgs flygplats var fortfarande Torslanda.
Medan vi taxade ut, såg jag det plan, jag skulle ha åkt med stå kvar på plattan. Belåten tänkte jag på den extra kvarten i Göteborg. Men plötsligt stod vi helt stilla och blev stilla så länge att jag såg det andra planet köra ut på startbanan och fara iväg.
Det hade snöat ett par centimeter på morgonen, och mitt plan hade fastnat med noshjulet i snömodden utanför den rensopade plattan. Vi kom inte vidare! Den extra marginalen jag ordnat höll på att förvandlas till ett omöjligt byte av plan i Göteborg.
En möjlighet återstod. Direktplanet från Arlanda till London skulle gå om en dryg timma. Det med lite för sen ankomst, men i alla fall ankomst! Pursern vägrade låta mig kliva av för att kunna boka om och byta plan igen. Men jag gav mig inte. Vid lunchtid måste jag vara i London!
Hans sista argument var att bagaget redan var ombord och att ingen fick ta ur det. Planet fick inte heller lyfta utan mig med bagaget fortfarande ombord. Det bedömdes som säkerhetsrisk redan på 70-talet!
– Om du inte kan krypa in i lastutrymmet själv och hämta ut väskan förstås, sa han.
Så blev det. Man släppte av mig, öppnade lastutrymmet och hjälpte mig in. Inte hittade jag min mörkbruna nyinköpta galonväska bland skuggorna. Men det fanns en likadan svart väska där inne i buken på DC9-an. Jag släpade ut den till dagsljuset innanför luckan där jag krupit in. Och se, den blev genast mörkbrun istället och visade sig ha min namnbricka på.
Trots den rejäla utomhuspromenad det var på den tiden mellan terminalerna på Arlanda hann jag med Londonplanet. Utan vidare missöden kom jag in på londonkontoret någon timma efter lunch. Min presentation lyckades bra och jag fick dessutom nästan jubelrop och applåder för äventyret jag genomfört alldeles ensam på min första reguljära utlandsresa